Jag vill visa en skulptur jag gjorde när jag gick på konstskolan.
Visst är den rolig, speciellt med Snösvart och Krusse i bakgrunden.

Kaninungarna hade satt sig i en perfekt blomformation med nosarna in mot mitten och baken utåt. När jag kom tillbaka med kameran hade de flyttat sig lite. Men visst är det ändå gulligt!
Det här var samma dag som mina brorsbarn var här. Rafael reagerade positivt när han såg min brorson. Ni vet så där förväntansfulla och glada som kaniner ser ut när de ska få mat, med öronen spetsade framåt och kroppen på väg mot en och nosen undersökande, så såg Rafael ut när Rasmus kom. Som om han väntade sig att det skulle hända något trevligt. Jag vet inte hur mycket kaniner kommer ihåg eller om de känner igen vissa människor, men jag är helt säker på att Rafael förväntade sig något kul. Jag blev så häpen. "Känner han igen Rasmus?" tänkte jag. Kanske. Man vet inte alltid vad som händer i små kaninhjärnor.

Jag håller på och nålbinder ett par vantar. Här ser ni vantarna till vänster och till höger är ett par tossor jag har nålbundit.
Nålbindning är en gammal teknik som fanns innan man hade lärt sig sticka och virka. Eftersom det är en tidskrävande metod så blev den i stort sett utkonkurrerad av de mer effektiva metoderna. För ett par år sedan hörde man aldrig någon som kunde nålbinda, men så plötsligt en dag hittade jag en bok i ämnet som jag köpte. Inte långt senare såg jag att man hade kurser i nålbindning. Om jag ska våga gissa varför populariteten har ökat så tror jag att det i vissa kretsar är spännande med medeltida tekniker. Framför allt bland lajvare. Men också bland gröna vågen människor och månskensbönder som vill bevara gamla traditioner och söka sina rötter och tillverka saker på gammalt vis. Det är en bra sak tycker jag.

Ett helt gäng småbebisar!
De växer så otroligt fort :)

Här är jag och Rafael. Det är kaninungen jag tänker behålla. Jag vet inte om det är en pojke, men min brorson har redan bestämt att ungen ska heta Rafael så nu heter den så. Visar det sig vara en flicka får hon heta Rafaela.

Orginalbild ur "Lillan i kakburken"

Det här är Lillan som ispirerade mig till att skriva "Lillan i kakburken". Detta kanske är en möjlig uppföljare "Lillan i cornflakespaketet"!

Det här är Trazze. Jag älskar honom och han älskar mig.

Han är mysig och ligger bredvid mig när jag ska sova. Han purrar så att hemtrevnaden sprider sig och ja blir alldeles lugn.

Tre sötnosar ur samma familj

En söt pappa en stolt mamma och en hungrig bebis.

Ser ni hur kaninungens storlek är ungefär dubbelt så stort som det halva äpplet!

Han är otroligt liten och gullig. Jag försökte fota ungen tillsammans med mamma Hera för att man skulle kunna göra sig en ordentlig bild av storleksskillnaden. Tyvärr kunde de inte sitta still tillräckligt länge och nära varandra för att hamna på samma bild.

Här är ett självporträtt. Jag gick kurs på folkuniversitetet och fick lära mig teckna. Teckning och måleri är något förhållandevis nytt för mig.

Jag har alltid skrivit mycket och jag tycker om själva grejen att kombinera text med bild. Det var därför jag ville lära mig måla. Jag har nu hunnit gå flera kurser. Jag har lärt mig skulptur, måleri med olja, måleri med akvarell, teckning och illustration.

Sen har jag illustrerat en egen barnbok "Lillan i kakburken".

Nannisunge 3 veckor

Det här är en av småbebisarna. Den är såpass liten att man kan hålla den i ena handen. Så lik sin pappa!

Nannisungar

Hera brukar få gå lös. Frödur däremot brukar jag stänga in. Men vid ett obevakat ögonblick hoppade Hera upp på taket till Frödurs hage, varvid taket rasade in och ja, resultatet ser ni här...
Nio stycken allt som allt. Sju överlevde.

En varm dag vid kupan

Idag är det kallt, blåsigt, regnigt och hagel. Därför vill jag minnas en riktigt varm och skön dag ifrån sommaren. Här sitter alla tjejerna utanför kupan och det gör de rätt i för det är en riktigt stekhet dag. Då kan det vara skönt att sitta på utsidan och fläkta sig.