Resursslöseri

Sommaren när jag kom hem ifrån Källan praktiserade jag på biblioteket med att plasta in böcker. På skoj frågade jag en av cheferna om hon ville hjälpa mig. Hon sa att det skulle vara slöseri med resurser om hon plastade böcker. Då tänkte jag att det är det ju när jag sitter här också! Jag har så väldigt mycket mer att ge än att bara plasta in böcker!
Vad jag är bra på:

Vissa saker råkar jag vara väldigt bra på. När det gäller barn är jag bra på att leka. Jag är inte bra på att få dem att göra som jag säger, däremot är jag bra på att avleda deras uppmärksamhet från sådant de inte får göra. Jag berättar historier, sjunger och ritar för dem så att de glömmer att busa. Jag får barnen att själva vilja berätta, sjunga och rita.

Jag har hållit dramagrupper och i mina grupper brukar det bli en mycket tillåtande stämning där barnen vågar vara spontana och kreativa. Jag är bra på att planera övningarna och skapa rätt stämning på lektionerna.

Flera gånger i mitt liv har jag fungerat som stödperson åt folk som har ett kreativt projekt de inte kommer vidare med. Det har handlat om folk som skrivit berättelser som inte blivit klara eller haft en idé om en berättelse de inte tagit tag i. Jag har coachat och hjälpt dem att få syn på och vila i processen. Jag har hjälpt dem att avsluta något de påbörjat.

Jag är bra på att själv skriva. Jag har skrivit böcker. Jag har skrivit insändare. Jag skriver brev och jag skriver uppskattade inlägg på zebraforum. När jag fick senaste numret av biblioteksbladet skrev jag ner mina tankar efter att ha läst en av artiklarna. Jag skickade det till artikelförfattaren som blev hemskt glad och spontant frågade om hon fick lov att eventuellt publicera min text i nästa biblioteksblad. Jag är bra på att uttrycka mig i skrift och skriver ofta saker som även andra har glädje av.

Jag är bra på att förstå andra människor. Under de åren jag mådde dåligt lärde jag mig spontant en massa om hur människors psykologi fungerar. Det gör att jag har lätt för att trösta folk och peppa dem.

Jag är bra på att förstå kaniner också. Jag har lätt för att läsa deras kroppsspråk och jag har lätt för att få dem att känna sig bekväma i min samvaro. De brukar gilla mig. Det är likadant med vissa hästar. En del hästar kommer jag väldigt bra överens med och de gillar att vara med mig. Vissa hästar som har varit lite bråkiga med andra har uppfört sig väl i mitt sällskap. Däremot brukar hästar uppfatta mig som en person de kan skoja med och lite bus från deras sida får jag nästan alltid räkna med.

Jag är bra på att slutföra saker jag har påbörjat. Jag är bra på att förstå informationssökningsprocessen och hur jag själv kan ha nytta av att känna till den. Varje gång jag skriver ett arbete vet jag var i processen jag befinner mig och vilka känslor jag kan förvänta mig att ha då. Denna kunskap gör att jag kan vila i processen. Tidigare hade jag svårt att slappna av medan jag gjorde ett projektarbete och det var inte förrän arbetet var klart jag tillät mig andas. Att jag kan vila i processen gör att jag klarar av att slutföra sådant jag påbörjat.

Som du ser finns det en hel massa saker jag är bra på och då har jag ändå inte nämnt allt. Det finns ju fler saker som jag kan, exempelvis odla bin, mjölka en ko, laga mat, måla tavlor, regissera en pjäs, spela teater och nålbinda ett par vantar. Så visst är det väl resursslöseri även när jag plastar böcker.

Jag och min brorson Rasmus gick en konstkurs under höstlovet. Här är en av bilderna. Vi gjorde den tillsammans med en pojke som hette Mattias och med läraren för kursen. Det är en undervattensbild. Lägg märke till Traif 1 och Traif 2. Det är två hemska sjöodjur som Rasmus har gjort.

Jag vill visa en skulptur jag gjorde när jag gick på konstskolan.
Visst är den rolig, speciellt med Snösvart och Krusse i bakgrunden.

Kaninungarna hade satt sig i en perfekt blomformation med nosarna in mot mitten och baken utåt. När jag kom tillbaka med kameran hade de flyttat sig lite. Men visst är det ändå gulligt!
Det här var samma dag som mina brorsbarn var här. Rafael reagerade positivt när han såg min brorson. Ni vet så där förväntansfulla och glada som kaniner ser ut när de ska få mat, med öronen spetsade framåt och kroppen på väg mot en och nosen undersökande, så såg Rafael ut när Rasmus kom. Som om han väntade sig att det skulle hända något trevligt. Jag vet inte hur mycket kaniner kommer ihåg eller om de känner igen vissa människor, men jag är helt säker på att Rafael förväntade sig något kul. Jag blev så häpen. "Känner han igen Rasmus?" tänkte jag. Kanske. Man vet inte alltid vad som händer i små kaninhjärnor.

Jag håller på och nålbinder ett par vantar. Här ser ni vantarna till vänster och till höger är ett par tossor jag har nålbundit.
Nålbindning är en gammal teknik som fanns innan man hade lärt sig sticka och virka. Eftersom det är en tidskrävande metod så blev den i stort sett utkonkurrerad av de mer effektiva metoderna. För ett par år sedan hörde man aldrig någon som kunde nålbinda, men så plötsligt en dag hittade jag en bok i ämnet som jag köpte. Inte långt senare såg jag att man hade kurser i nålbindning. Om jag ska våga gissa varför populariteten har ökat så tror jag att det i vissa kretsar är spännande med medeltida tekniker. Framför allt bland lajvare. Men också bland gröna vågen människor och månskensbönder som vill bevara gamla traditioner och söka sina rötter och tillverka saker på gammalt vis. Det är en bra sak tycker jag.

Ett helt gäng småbebisar!
De växer så otroligt fort :)

Här är jag och Rafael. Det är kaninungen jag tänker behålla. Jag vet inte om det är en pojke, men min brorson har redan bestämt att ungen ska heta Rafael så nu heter den så. Visar det sig vara en flicka får hon heta Rafaela.

Orginalbild ur "Lillan i kakburken"

Det här är Lillan som ispirerade mig till att skriva "Lillan i kakburken". Detta kanske är en möjlig uppföljare "Lillan i cornflakespaketet"!

Det här är Trazze. Jag älskar honom och han älskar mig.

Han är mysig och ligger bredvid mig när jag ska sova. Han purrar så att hemtrevnaden sprider sig och ja blir alldeles lugn.

Tre sötnosar ur samma familj

En söt pappa en stolt mamma och en hungrig bebis.

Ser ni hur kaninungens storlek är ungefär dubbelt så stort som det halva äpplet!

Han är otroligt liten och gullig. Jag försökte fota ungen tillsammans med mamma Hera för att man skulle kunna göra sig en ordentlig bild av storleksskillnaden. Tyvärr kunde de inte sitta still tillräckligt länge och nära varandra för att hamna på samma bild.

Här är ett självporträtt. Jag gick kurs på folkuniversitetet och fick lära mig teckna. Teckning och måleri är något förhållandevis nytt för mig.

Jag har alltid skrivit mycket och jag tycker om själva grejen att kombinera text med bild. Det var därför jag ville lära mig måla. Jag har nu hunnit gå flera kurser. Jag har lärt mig skulptur, måleri med olja, måleri med akvarell, teckning och illustration.

Sen har jag illustrerat en egen barnbok "Lillan i kakburken".

Nannisunge 3 veckor

Det här är en av småbebisarna. Den är såpass liten att man kan hålla den i ena handen. Så lik sin pappa!

Nannisungar

Hera brukar få gå lös. Frödur däremot brukar jag stänga in. Men vid ett obevakat ögonblick hoppade Hera upp på taket till Frödurs hage, varvid taket rasade in och ja, resultatet ser ni här...
Nio stycken allt som allt. Sju överlevde.

En varm dag vid kupan

Idag är det kallt, blåsigt, regnigt och hagel. Därför vill jag minnas en riktigt varm och skön dag ifrån sommaren. Här sitter alla tjejerna utanför kupan och det gör de rätt i för det är en riktigt stekhet dag. Då kan det vara skönt att sitta på utsidan och fläkta sig.